Wylie vaknade vid tjugo över tio på tisdag morgonen med huvudvärk efter att ha sovit för mycket, vilket var så jävligt ovanlig händelse för henne att hon faktiskt bara låg kvar för i femton minuter, med pannan rynkad mot taket, innan hon försökte resa sig. När hon äntligen rörde sig, var det bara för att sträcka sig mot sängbordet och plocka upp hennes telefon, hon kastade huvudet tillbaka mot kudden och gnuggade ögonen med en hand och klickade igenom sin mail med den andra. Inget speciellt.
Hon slängde telefonen på sängen och rullade över på sidan, sträckte på benen och suckade. Hon hade ingen motivation till att gå upp överhuvudtaget, ingen motivation att göra något annat än att ligga där och stirra på telefonen, vilket oroade henne. Om skärmen skulle råka lysa till på grund av ett sms eller något skulle hon förmodligen röra sig så snabbt att signalen inte hade haft en chans att ringa ut, och den tanken fick henne att vilja sparka sig själv. Hon behövde få ett grepp. Hon hade gått och lagt sig strax efter Sebastian kvällen innan, med deras korta konversation som gick om och om i hennes huvud. Så det var ingen förvåning hon tänkte på det nu när hon vaknade.
Hon var tvungen att få ett grepp om det här. Hon hade bara känt Sebastian i ungefär fem månader och hade bara pratat med honom två av dem månadera, och det mesta av det hade hänt under den sista månaden. Det borde inte tynga henne så mycket, tanken att Sebastian var en och en halv timme bort, omgiven av folk som fick honom att känna sig eländig och obekväm. Hon tänkte på sist hon hade sett Sebastian, på cafét, flinandes och skrattandes åt en trasig och stinkande diskmaskin, avslappnad och lyste upp sin närvaro bara av att vara han själv. Minnet fick Wylie att föreställa sig en motsatt bild om hur Wylie trodde att Sebastian måste känna sig i detta ögonblick; undvek personerna det var meningen att han skulle kunna känna sig avslappnad omkring, för att dem inte ville acceptera vem han var, för att är annorlunda.
Det hade varit samma sak om det gällde Steve, visst? Eller Andrew? Eller vilken vän som helst? Sebastian var en vän. Vänner oroade sig om varandra på det viset. Sebastian var också Thomas bror, Thomas, med sina beskyddande problem och massiva armar, men också Wylies vän. Hon var också rätt säker på att Sebastian kunde ta hand om sig själv, och skulle säker inte uppskatta hur löjligt Wylie betedde sig. Dagen då Wylie lyckades utveckla ett förhållande som inte var komplicerat eller dramatiskt skulle vara samma dag Steve faktiskt lyckades hata någon.
"Wylie?" Steves röst hördes som på beställning.
"Mmm?"
Dörren öppnades, och fångade med sig en socka som låg på golvet, men Steve sköt bara upp dörren över den och kikade in med huvudet. "Andrew är i telefonen," Wylie vände sig på rygg igen för att se på Steve och noterade mobilen han höll mot sitt bröst.
"Jaså?"
“Han kommer tillbaka tidigare och undrar om alla är med på en nyårs fest?"
"Behövde du ens fråga mig det?"
Steve skrattade, klev in i rummet och lyfte telefonen till örat. Wylie flyttade sig lite för att göra plats åt honom på kanten av sängen när han satte sig ner, sedan la sig rakt på ryggen, över täcket, bredvid Wylie. "Jo, Wylie är med på det. Vart hade du tänkt ha den?...Jag har aldrig varit till Nasya, vart är det? Är det, uh-den är större än min och Wylies åtminstone, heller hur?
Åååh, fest hos Nasya. Det skulle bli intressant. Wylie undrade över vilken slags inredning mystiska, läskiga kvinnor med killer-heels hade.
"Om det är okej för henne, visst. Okej, vi syns på fredag."
Efter ett obegripligt och mumlande hejdå, la Steve på och flinade mot Wylie. "Det här borde bli kul, speciellt då vi missade förra nyåret tillsammans. Synd att Thomas inte kan komma dock..."
"Mmm," svarade Wylie, fortfarande trött och oengagerat. Hon undra när och om Sebastian faktiskt firade nyårsafton, och om han gjorde det, hur, då Wylie visste att han inte riktigt drack. Sannerligen synd. "Hur kommer det sig att Andrew är tillbaka tidigare?"
Wylie kände ryckningen i sängen när Steve rörde på axlarna. "För mycket tid med familj, tror jag, han sa att han saknade oss, men jag antar att det bara är en ursäkt."
"Nasya på fester, huh."
"... Är du okej?" Steve satte sig upp lite, lutandes på en armbåge och rynkade pannan mot Wylie.
"Va? Jag-åh, fest hos Nasya, förlåt. Ja. Jag behövde bara vakna till eller nå."
"Okej... Vill du att jag lagar dig någon frukost?" Steve såg inte övertygad ut.
“Gratis hemgjord frukost, sätt igång, Steve." Wylie blinkade och försökte på sin normala karisma, och knuffade till Steve med en armbåge. "Ge mig tio minter att få igång huvudet. Det här är varför jag inte sover mycket."
Steve himlade med ögonen medan han ställe sig upp, knuffade bort Wylies armbåge när han gjorde det. "Jag sätter på lite kaffe också."
"Tack så mycket, Steve, du är en ängel."
No comments:
Post a Comment