Sunday, August 26, 2012

Wylie Stark - Del 18



Wylie vande sig vid att äta lunch med Sebastian under resten av veckan, dem spenderade en timme över kaffe, mat och några av de mest stimulerande konversationer hon hade haft sedan hon flyttat. Hon älskade Steve, Steve var hennes bästa vän, men varken han eller någon annan i gruppen var så här bra på att hänga med Wylie när hon pratade, så hon hade tonat ner det en aning, även med Andrew som var närmast. Sebastian var precis lika snabb som hon var, och tystlåtet karismatisk, och Wylie började lära sig att läsa av hans olika uttryck. De vinklade ögonbrynen med en glimt i ögat när han visste något ingen annan visste om, eller när han tänkte på något jävligt, vilket Wylie hade märkt att han gjorde rätt ofta. Till torsdagen hade Sebastian slutat fråga om Wylie om hon ville följa med honom; dem båda hade bara accepterat det. På fredag stannade Wylie en extra timme under Sebastians skift, och blev presenterad för servitrisen hon sett tidigare. En kort men bubblig tjej som hette Julie.

På kvällarna när Sebastian inte jobbade, hade dem gjort en vana av att promenera samma cirkel som dem hade gått första kvällen Sebastian tog med Wylie till cafét, i snön, pratandes. När Wylie försökte komma ihåg vad dem hade pratat om specifikt, visste hon aldrig. Konversationerna kom för lätt, och dem brukade reta varandra godmodligt, så mycket av tiden var väldigt tvetydig. Hon berättade för Sebastian om hennes vänner där hemma, mesta dels Maria, hon undvek fortfarande at prata om Penny och Erin. Steve gav henne konstiga blickar när hon kom hem efter åt, och log ett dumt leende och sa "Inget!" i fall Wylie frågade vad han kollade på.

"Någon kommer hitta den där en dag, och du måste ge en förklaring."

Wylie kollade upp sitt anteckningsblock, flinandes mot Sebastian. Det var lördags morgon och hon hade bestämt sig för att titta in för en något sen frukost och hänga där ett tag. Det var rätt tyst i alla fall, och Sebastian och Julie verkade inte ha något emot det.

"Kanske lämnar jag det någonstans med flit," svarade hon och stängde anteckningsblocket och gömde pistol skisserna. "Se vem som bryr sig och varför."

"Varför tecknar du pistoler?" Sebastian kastade trasan han hade haft över axeln på bordet och satte sig mitt emot Wylie.

"Jag vet inte, jag typ-" Hon ryckte på axlarna. "Distraherad när jag gör det, jag vet inte riktigt, min händer flyttar bara sig själv."

"Men varför just pistoler?"

"Pappa lärde mig arbetet bakom många av dem när jag var yngre, jag antar att det är lättare när jag dagdrömmer. Detaljerna kommer lätt. Är det alltid så här tyst på en lördag?"

"Tydligen skrämmer du kunderna." Wylie flinade mot honom och himlade med ögonen, och Sebastian log tillbaka innan han gav ett ordentligt svar. "Det är ett tyst ställe. Jag tycker det ser mer ut som en bokaffär än ett café."

"Ni borde stoppa upp lite juldekorationer," sa Wylie och gjorde en gest omkring cafét med en hand. "Locka folk med skinande saker."

"Helst inte. Och vart föreslår du att vi skulle ställa en gran?"

Wylie fnittrade. "Bra poäng..." Hon kollade från sidan mot Sebastian för en stund, nyfiken. "Du verkar inte speciellt intresserad av julen."

"Nej," svarade han och skakade på huvudet, sköt undan lite hår bakom örat. Wylies ögon drogs till det svarta gummi armbandet han bar, hur det hängde där och hur benen från hans hand syntes vid kurvan till vristen, innan hon kom på sig själv och kollade tillbaka upp på Sebastian ansikte. "Snön är det ända jag verkligen uppskattar."

"...Jag trodde inte du gillade att bli 'med dragen ut i hemskt vädet'?"

"Jag ljög."
Dem stirrade på varandra i tystnad i ett par sekunder, Sebastian med en svag antydan av utmaning i hans ögon, och Wylie grimaserande, innan hon visade ett snabbt leende och Sebastian log tillbaka.

"Vilken tid är du klar för idag? Känner du för att bli ut dragen igen?"

"...Sju," Sebastian kollade inte bort medan han svarade, men blinkade efter en stund och såg ner mot bordet. "Men jag måste gå hem och packa."

"Packa? För vad?"

"Jul med familjen, hos min morfar."

"Åh, jag trodde att dem skulle komma till er... Så du är inte i stan under hela lovet?"

"Kommer hem första januari. Snön kommer finnas kvar när jag är tillbaka," la han till och kollade upp på Wylie igen. "Och jag tror jag skulle gilla att bli det, ja."

Det var något underligt i Sebastians uttryck, något Wylie inte kunde placera. Han såg mindre självsäker ut, den där tysta arrogansen ned dragen en aning. "Du kommer inte överens med din familj," sa hon plötsligt gissande och Sebastian slöt ögonen och andades ut ett tyst skratt,
"Inget passerar dig obemärkt. Nej,nej det gör jag inte." Han öppnade ögonen. "Inte för att jag inte försöker. Jag är svår för dem, och låtsas vara den som dom vill att jag ska vara är tröttsamt."

"Va? Nej, låtsas vara någon annan är inte att försöka Sebastian," sa Wylie och rynkade pannan när Sebastian gjorde det. "Är det vad du tycker räknas som att försöka med din familj?"

"Jag vill helst inte prata om detta, Wylie."

Wylie ryckte på axlarna. "Det är upp till dig. Låter som om det är dem som är svåra, men jag släpper det."

"Sebastian?"

Dem båda tittade upp när Julie ropade lutandes över disken, men droppande händer som hon höll borta från sig. "Diskmaskinen, igen, jag kan inte nå avloppet..."

Sebastian suckade och reste sig, reste ett ögonbryn mot Wylie när ställde sig bredvid honom. "Ser du den billiga utrustningen vi tvingas jobba med?"

"Jag tänkte lämna dig åt det," flinade hon och klappade Sebastian på axeln. "Jag kan känna lukten från avloppet, och jag har en uppgift att börja med också."

"Ha! Vilken hjälp du var."

"Hallå, du får betalt, så njut!" Wylie flinade lite bredare åt skrattet, hon kollade sig över axlen mot Sebastian medan hon gick mot dörren. Hon hade lagt märke länge sedan, under Halloween, hur Sebastians hela ansikte förvandlades när han log, vare sig det var äkta eller jävligt, men det är skrattet-Whoah, sluta Wylie, innan du stirrar. Hon vinkade snabbt, som Sebastian besvarade och höjde på ett ögonbryn, innan hon fortsatte ut genom dörren.

När hon gick hem tänkte hon på Sebastian, hon förstod lite bättre varför han spenderade så mycket tid utanför sitt hem, och undrade hur inte Thomas kunde förstå det. Sebastian behövde inte ett jobb, Wylie visste det av att ha hört Thomas pratat. Deras föräldrar hade nog mycket pengar för betala universitet för dem båda, men Sebastian slappnade synligt av på det där stället, log och skrattade medan han var omgiven av dammiga, misshandlade böcker och säkert med en arm fast från armbågen och ner i ett stinkande diskmaskins avlopp just nu. Thomas klagade åtminstone en gång om dagen över att han inte visste varför Sebastian gilladet det eller inte gillade det eller varför han betedde sig så där när han kunde göra det istället, bla bla bla. Från vad hon hade hört, var mesta delen av hans familj likadan, annars skulle han inte känna sig tvingad att låtsas som han tidigare hade nämnt. Vem skulle vilja spendera sin tid på ett ställde där folk ifrågasatte allting som gjorde en till den man var?

*


Sebastians frånvaro var faktiskt mer noterbar än Wylie hade trott att den skulle vara, och under den andra dagen kom hon på sig själv att sakna kvällspromenaderna. Hon försökte att inte tänka på det för mycket dock, och svor åt sig själv när hon gjorde det. Hon försökte inte ens förneka att Sebastian såg bra ut-okej, såg otroligt bra ut. Men det var en skillnad i att notera det och att faktiskt sakna dem små förändringarna av uttryck som uttryckte sig mest i hans ögon än någon annanstans, eller sättet han höll sitt huvud efter sitt humör. Hon saknade konversationerna och att hon inte behövde köra orden genom ett tjockt filter omkring Sebastian för han verkade alltid förstå vad hon pratade om i alla fall. Hon blev förbannad på sig själv och listan över saker hon saknade, för hon behövde verkligen inte det just nu, inte när bara tanken på Penny fortfarande fick henne att ta en snabbt andetag mot den samman pressade känsla hon fick i bröstet, inte när hon bara känt Sebastian ett par månader.

Hon blev ännu mer förbannad på sig själv den tredje dagen dock, när hon kom på sig själv att le fånigt mot sin telefon när Sebastian smsade henne helt plötsligt. Jag är uttråkad, var allt som stod, men med så många sms efteråt, och samtalet senare den kvällen, och de nästan dagliga samtalen efteråt, indikerade kanske att Sebastian saknade henne också, eller?


Nej. Sluta. Ge dig på en gång, Wylie. Hon kunde inte låta sig själv tänkta sådär, hon påminde sig själv om att hon inte behövde det.



Från: Sebastian
Måndag 25 Dec (00:03)
God jul, och så vidare.

Ögonblicket som Wylie insåg att hon kunde, och förmodligen skulle, bort se hennes förnuftiga röst, kändes som ett tyst oh, som om den minsta, lättaste droppen som faller med minsta möjliga ljud, men ändå stör vattnet.


No comments:

Post a Comment