Thursday, August 16, 2012

Wylie Stark - Del 11.



Wylie spenderade dem kommande dagsljus timmarna med att känna sig bort domnad. Hon gick på sina lektioner. Hon lyssnade. Eller ja, hon antog att hon gjord det, för hon hade antecknat åtminstone. Hon hade på något sätt lyckats föra över det hon hörde ner på pappret utan att det passerade hennes tankar, men hon kallades inte geni för inget. Hon hade inte pratat med någon dock, i alla fall inte mycket. Det var inte många i hennes klasser som talade till henne, hon var rätt okej med det. Hon träffade alla för lunch på kafeterian, och spenderade en och en halv timme genom att kolla ut genom fönstret, och på bordet, och genom att ge Steve och Andrew en lugnande nick när någon av dem frågade om hon var okej. Hon kunde känna Steves blick mot henne ofta, och Andrew stötte ibland till henne med hans armbåge där han satt bredvid henne och såg mot henne med ett uttryck som sårade Wylie, och hon var inte säker varför. Uttrycket förmedlade, nicka så mycket du vill, jag kan se att något är fel, men kommer inte att fråga för jag är en bra vän på det sättet, men jag kommer inte heller att ignorera dig.


Hon stötte ihop med Sebastian, bokstavligt tala, vilket var konstigt och fick henne att komma tillbaka för en sekund, medan hon gick från en föreläsningsal till en annan. Hon hade gått bakom honom utan att hon insett det, både hade gått i samma riktning när Sebastian plötsligt stannat vid dörr-öppningen , vänt på sig för att gå, och dom hade gått rakt in i varandra. Dem hade inte talats vid sedan Halloween, förutom ett lätt 'hej' när dem sågs hos Thomas eller så, och Wylie insåg att Sebastian var några bra centimeter längre än henne. Hon hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, hon blinkade upp mot honom medan Sebastians ögonlock sakta sänktes en liten aning för att se ner på henne. Dem stod stilla sådär för en stund tills Sebastian öppnade sin mun lite, stängde den, och harklade sig.

"Ursäkta," sa han snabbt och steg åt sidan för att låta Wylie gå förbi.

"Ska du gå?" Wylie rynkade ögonbrynen, utan att flytta sig.

Sebastian bestämde sig för att inte svara det, istället väntade han på att Wylie skulle gå förbi honom, och när hon inte gjorde det gick han iväg i en rask takt genom korridoren, axlarn höjda. Wylie såg på honom för en minut, förfarande med rynkade ögonbryn. tills hon inte kunde se honom något mer och suckade, och gick in till föreläsningssalen.

No comments:

Post a Comment