Wylie Stark - Del 22

Del 1. Del 2.  Del 3.  Del 4.  Del 5 Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Del 11. Del 12.  Del 13. Del 14. Del 15. Del 16. Del 17. Del 18. Del 19. Del 20. Del 21.

Wylie somnade strax eftermidnatt och förvånade sig själv igen. Det var faktiskt lättare att sova än att tänka sig igenom cirklarna hon gick igenom nuförtiden, vilket sa mycket om henne då hon var rätt jäkla bra på att tänka, även om hennes process inte alltid var en rak linje. Hon visste inte vad tiden var när hon vaknade, och hon visste inte vart hennes telefon var, då den normalt låg på sängbordet. Men hon visste att hon inte orkade gå upp och leta efter dem. Hon rullade över på mage, liggandes på sidan av ansiktet och lät tankarna flyga i en halv-vaken dimma, innan hon blinkade och vaknade till av att det knackade på hennes dörr.

"Vad är det..." Mumlade hon mot kudden och öppnade ett öga mot dörren.

"Wylie? Är du vaken?"

"Kom bara in Steve," Muttrade hon och rullade över på ryggen medan Steve öppnade dörren. "Jag tänker inte vakna skrikande genom dörren mot dig."

"Du lämnade din telefon i badrummet," sa Steve och höll upp den försiktigt. Wylie grimaserade tittandes från telefonen till det underliga uttrycket på Steves ansikte.

"Du väckte mig för det?"

"Det är Sebastian."

Wylie blinkade och satte sig upp efter dem orden. "Ge mig den där!"

Steve klev fram, höjde ett ögonbryn och räckte ut telefonen. "Varför ringer Sebastian dig?" Frågade han och sänkte rösten.

"Ut." Sa Wylie och tog emot telefonen och kollade ner på skärmen för att bekräfta att Sebastian fortfarande var där.

"...Va?"

"Förlåt, det var otrevligt, men ändå," Wylie viftade en hand mot dörren. "Snälla?" 

Steve stod kvar där han stod för en stund och såg ut som om han var på väg att säga något innan han nickade och klappade Wylie på axeln."Om du säger så. Jag gör kaffe."

"Tack Steve," ropade Wylie efter honom och väntade tills dörren stängts innan hon lyfte telefonen till örat.

"Hallå?" 

"Hur är du fortfarande i sängen vid den här tiden?"

Wylie andades ut ett skratt och låtsades att vara förolämpad. "Vet inte vilken tid det är, jag lämnade mina saker i badrummet efter duschen igår."

"Då har du inte kollat dina sms den här morgonen."

"Nej, har du skickat?"

"Det har jag," Sebastian lät glad, som om han log mot orden. "Skulle du vilja lägga på och kolla dem, eller ska jag berätta nu, medan jag har dig? 

"Berätta för mig nu, jag lyssnar." 

"Jag återvänder hem på lördags morgonen."

Wylie blinkade. "Whoah. Okej, ja, det är toppen, men varför?"

Telefonen sprakade när Sebastian suckade. "Du vet varför."

"Åh... Hände det något igår, eller hur kommer det sig att du redan får åka? Vad har ändrats?"

"Hm. Något löjligt, faktiskt. Mamma bestämde att det inte skulle vara någon fara ifall jag åkte hem ett par dagar tidigare än alla andra."

"vad hände?" 

“...Thomas, och min äldsta kusin, äldre än både Thomas och mig själv. Dem bestämde sig när jag vaknade att jag kunde behöva en klippning."

"Åh. Herregud. Gjorde-?"

"Nej, jag sparkade Thomas i näsan och min kusin i... Ett obehagligt område att bli sparkad innan dem fick saken nära nog mitt hår."

Wylie pausade för en stund och gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom henne. Hon lät ut en skarp hostning för att förhoppningsvis täcka över det.

"Du har tillåtelse att skratta," sa Sebastian som plockade upp det. "Jag gjorde verkligen det."

Wylie täckte för hennes mun när hon skrattade för att inte fånga Steves uppmärksamhet. "Åh herregud, hur gammal tror Thomas- jag menar ja fan, bra jobb att bli av med dem, men ändå-"

"Jag tror inte Thomas tänker på det sättet."

"Vad sa din mamma?"

"Att vi var alla för 'konstiga' för att vara i varandras närvaro fem dagar till. Jag kommer vara hemma innan elva, men jobbar under eftermiddagen."

"Du ringde jobbet för att säga att du kommer hem?"

“Ny årsafton är en bra dag att jobba, Wylie. Nästan dubbel lön." Sebastians röst drog i väg i dem sista orden, innan dem blev högre igen medan han återvände med telefonen mot örat. "Jag måste gå."

"Åh. Okej. Men, uh, det var kul att höra. Om lördag. Jag pratar mer om det med dig senare."

“Varför?"

"Jag har ett förslag för dig, när du har jobbat färdigt. Senare dock." Wylie pausade när Sebastian inte svarade, drog lättjefullt med handen på lakanet. "Jag undrade, igår, när du inte hörde av dig. Efter måndag kväll-"

“Jag var trött och överkänslig." Sa Sebastian plötsligt. "På måndagen, jag överreagerade förmodligen."

“Nej det gjorde du inte, det är normalt att-"

“Tack Wylie. Jag måste gå dock. Lämna inte din telefon liggandes omkring."

Wylie log ett litet leende. "Uppfattat. Vi syns på lördag."

"Hejdå."

Wylie la på och låste tangentbordet på telefonen i en inlärd rörelse, hon höll den i sin hand medan hon långsamt slängde benen över säng kanten, rullade ihop tårna mot den plötsliga kylan och grimaserade medan hon sträckte sig efter sina kläder för ett par jeans. Med nyheterna att både Sebastian och Andrew skulle komma tillbaka tidigare än förväntat hade hon det lättare att ta sig ur sängen än vad hon hade trott. Inte bara det, men hon var faktiskt väldigt lättad över att Sebastian hört av sig. Hon ville inte pressa honom på för mycket över samtalet, men den hela historien över vad som hänt var förmodligen värre än vad han försökte låta Wylie tro. Hon försökte föreställa sig det, Sebastian i sin säng, knappt vaken, med Thomas hängades över honom (kusinen var inte med i hennes bild, hon kunde inte bestämma sig över hur han såg ut, förutom att han förmodligen var blond), elektronisk rakapparat i handen och Sebastian som på något sätt kämpade emot med nog mycket kraft för att sparka till Thomas i ansiktet av alla ställen. Thomas kunde inte gilla det.

Hon vandrade in till köket, barfota och följde doften av Steves kaffe, sträckte sig innan hon satte sig ner vid bordet och tog glatt emot koppen.

Hon kollade på Steve stoppa tillbaka kannan på bänken innan han sköljde sina händer i diskhon av någon okänd anledning, hon bestämde sig för att Steves stil på allvar behövdes snyggas till. Wylie var less på att se honom i samma vita tröjor hela tiden.

"Vi måste skaffa dig lite nya kläder inför lördag, och nej, jag menar inte en av dem där hemska tröjorna du-"

“Varför ringde Sebastian dig?"

Wylie blinkade över den plötsliga avbrytandet och höjde ett ögonbryn mot Steves försök att se vardaglig ut.

"Uh, för att prata med mig? Det är normalt varför folk ringer varandra." En liten rynka uppstod mellan Steves ögonbryn och han kollade ner någonstans på bordet framför Wylie, det var tydligt att han tänkte igenom något, och Wylie tog en lång klunk av kaffet i väntan på Steves milt formulerade åsikt som säkert var på väg.

"...Du pratar med honom en hel del nyligen, tycker jag. Jag har hört dig ofta på telefon i ditt rum, var det med honom?" 

"Jag är en upptagen tjej Steve; Jag får många samtal. Några kan det ha varit. Vad är det här om?"

Steve nickade, fortfarande med blicken fäst på bordet, sedan tog han ett långsamt andetag medan han kollade upp igen. "Sebastian är... Jag vet inte hur jag ska beskriva det faktiskt, men jag har känt han ett tag nu, men aldrig pratat med han mycket. Jag vet mycket om han via Thomas dock."

"...Och? Kom igen, du är tydligt på väg någonstans med det här." Wylie kunde känna sig själv sätta upp en mur, hennes känslor domnade, hon kollade uttryckslöst mot honom som hon brukade göra när någon var på väg att säga något hon inte gillade.

"Jag säger inte att han är dålig person, jag känner honom inte så jag gillar inte att döma, men ja, jag var på väg någonstans med det här. Thomas säger att han inte haft mycket egna vänner, växte upp och var van att vid att hänga med Thomas och hans vänner, och- jag antar det fungerade, när han var yngre? Jag är inte säker på vad som förändrades och det är inte heller Thomas, men när dem började komma upp i dem sena tonåren började han bli lite...kall."

Wylie nickade och ställde ner kaffekoppen. "Jag förstår inte vad hans förfogande eller vad tusan  det har att göra med faktumet att jag pratar med han ibland."

"Vännerna han har haft," Steve kollade upp och tittade Wylie rak i ögonen. "Thomas säger att han nästan verkade... använda upp dem, behålla dem för ett tag, och sedan... Försvann dem bara, antar jag. Thomas slutade se eller höra om dem."

"Och han antog på en gång att det var Sebastians fel."

"Jag försöker inte att förolämpa dig, och jag menar inte att du inte kan ta hand om dig själv, men han kan vara hård. Han har en annan humor är dem flesta, ett annat sätt att tänka på. Och du..." Steve vandrade av spåret och suckade medan Wylie plötsligt smalnade på ögonen.

"Vad är det om mig Steve?" Hon lutade sig fram, vilade armbågarna på bordet och stirrade tillbaka. "Säg vad du hade tänkt säga. Fortsätt gömma mig undan från allt, eller göm det från mig, för jag är en känslomässigt-instabil fara för mig själv, eller hur?"

"Wylie," Steves uttryck föll synligt och han räckte fram en hand att lägga på Wylies arm. "Det var inte vad jag-jag är din bästa vän, jag vill bara vara säker på att du är okej. Jag tror inte att släppa in Sebastian eller bli vänlig med honom, är en bra idé."

"...Aja." Wylie skakade bort Steves arm och tryckte sig ur sin stol och ställde sig upp. "Jag har lyssnar klart på det här."

"Jag är ledsen Wylie, jag vill bara att du ska vara försiktig-"

“Det är en skillnad mellan det och-vet du vad, låt oss inte göra det här. Tack för din åsikt Steve," Wylie skakade på huvudet. "Jag kommer ha det i åtanke men jag tänker inte falla ut över detta. Vi släpper det nu va?"

Steve stirrade up mot sin vän och såg ut som han gjorde sig redo för att säga något mer sedan suckade han och nickade. "Okej"